Alive

Jag är så hemskt ledsen att min frånvaro har ekat tomt på bloggen den senaste tiden. Man kan väl säga att jag har haft brist på motivation och intresse faktistk, har inte heller gett mig den tid jag behövt och därmed hamnade bloggen lite i skymundan. Men jag är INTE död och jag har INTE slutat blogga, så ni vet!
Som några redan vet så JA, jag lider just nu av en depression, "svår depressoin" är min diagnos från sjukhuset och jag går på antideppressiva mediciner och lite allt möjligt. Dock vet jag inte om de fungerar för mig, jag får mina (nu nästan dagliga) panikattacker, ångest och gråtanfall och medicinerna tycks tyvärr inte göra någon skillnad ALLS.
När det gäller ätstörningen är jag väl "friskare" än förut men tänker ändå alltid på vikt, mat och träning och självklart, gå ner i vikt. Jag vill självklart ha en ny omstart igen och försöka kämpa mig mot en hälsosammare livvstil men även kämpa mot deppressionen.
 
Just nu kör jag på ganska rejält, drar på ett smile på läpparna och bara kör kan man säga, festandet, vännerna, killarna. Kanske inte det bästa men jag försöker hitta det LYCKLIGA inuti mig, för jag vet att det finns där... någonstans. Jag behöver bara hitta det.
 
 
Kärleken är ju över, helt. Tobias är nu mitt ex, och tyvärr inget annat. Vi bråkade hela tiden och det bara gick inte tillslut. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade honom. Så fin, så underbar, så genuint snäll. Men jag antar att vi två som personer inte passade tillsammans. Det är så hemskt, för vi hade verkligen ALLT tillsammans han och jag. Vi delade våra liv till fullo och det fanns inget annat. Han var min själsfrände, min gosebjörn, mitt ALLT. Och nu är han borta... föralltid. 
Jag har mått dåligt. Riktigt, riktigt dåligt. Jag erkänner det. jag har mått SKIT. Och jag vet aldrig om jag någonsin kommer må helt perfekt igen, utan honom. Men jag antar att jag iallfall får försöka så gott jag kan ändå, man kan ju inte få allt man vill här i världen, även fast man önskar det mest av allt.
Jag har så många minnen från våran tid tillsammans också. Allt jag gör påminner om honom, och jag kan inte släppa det en enda sekund. Hans min han gjorde när han skrattade, hans parfym i min säng, hans underbara famn att vila och vara trygg i, och hans kyssar som fick mig att rodna varenda gång. Sättet han tittade in i mina ögon, djupt, och bara såg mig för den jag verkligen var. Acppeterade mig och älskade mig. Tror aldrig någon kommer göra det igen. Jag saknar honom, det gör jag verkligen.
Nu är det som det är, bara att accpetera. Men jag kommer aldrig kunna dela mitt hjärta till någon annan än han. Jag kommer aldrig älska någon annan så mycket som jag älskade honom. För jag gav mitt hjärta till honom och där kommer det föralltid att stanna.
 
Jag älskar dig, föralltid och förevigt.
 
 

Kommentarer
ems

Hoppas du mår bättre snart. Sluta aldrig kämpa fina du!

Svar: tack så himla mycket fina! jag kommer aldrig sluta! :) <3
None None

2012-08-01 @ 12:50:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback